Jag drömde att jag var någonstans, troligtvis en ö. Min mamma och min pappa var också där av okänd anledning och de ringde mig. Mamma sa att jag måste komma till huset hon bygger/gräver ut för att hämta bilen. Hon blir nämligen kvar ett tag till och pappa kommer inte hem utan bil. Så jag hämtar bilen, kör in den i båtens lastutrymme, går av båten, sätter mig med en bärbar dator i knät och ska beställa en båtbiljett hem. Hittar en jättebillig båtbiljett som går klockan tio men jag får inte köpa den av pappa. "Nej, vå måste åka samtidigt och min båt går vid sjutiden". Alltså måste jag köpa en biljett vid samma tidpunkt och naturligtvis är den <b>jätte-jättedyr</b>. Blir lite grinig men betalar snällt biljetten och sätter mig på en soffa. (Ombord på båten).

Helt plötsligt blir jag och kvinna jagade av en muterad bodybuilder. Det började helt oskyldigt med att vi samlade prylar nere i en fängelsehåla. Vi sammarbetade och jag plockade upp en skiftnyckel (jag såg en liten symbol i mitt synfält att jag behövde en skiftnyckel och när jag plockade upp en fadade symbolskiftnyckeln sakta bort i en röd nyans). Då blir den muterade bodybuildern galen och börja jaga oss. Kvinnan är emo och skriker hela tiden "det går inte" eller "jag kan inte", samtidigt som hon lipar kraften ur sig och vår jägare hinner ikapp oss mer och mer. Jag försöker trösta henne samtidigt som jag ska rädda livet på oss båda och hon ger mig den där känslan man får av puckade karaktärer i skräckfilmer. Plötsligt kommer vi till en slags återvändsgränd och vi hör den muterade bodybuildern men ser honom inte.

Då, BANG! slår han sönder väggen framför oss med en gammal kanon (ni vet en på hjul) och kvinnan börja skrika och jag duckar. Nu är slutet nära, han är rakt framför oss, går genom hålet i väggen och jag försöker få den hysteriska kvinnan att ta sig samman så vi kan fly. Vår enda flyktväg är genom hålet som nyss skapades eftersom bodybuildern är för tjock för att kunna krypa igenom. (Kanonen täckte hålet, han eller vi hade skjutit tillbaka det dit, minns inte vem och han går bärsärk i samma rum som vi befinner oss). Hon hävdar gång på gång att hon inte kan, men tillsist får jag henne igenom hålet och vi börjar springa. Tills vi kommer till en ny återvändsgränd och vi inser att vår enda chans är att slå sönder det minimala fönstret och krypa ut genom det, först då är vi säkra. Slå vi börjar slå på glaset med en kanonkula, vilket är svårt. Dels för att kulan är tung, dels för att fönstret är av plexiglas och dels för att jag håller en enorm, halväten jävla <i>mumsmums</i> som tar upp halva min famn. Efter ett tag kommer vi på den briljanta idén att använda oss av kanonen som fanns där och spränga upp rutan, men den hade ingen stubin och vi visste inte hur man gjorde. Så vi dränker fanskapet i tändvätska och ska precis tända när jag vaknar.