Imorse drömde jag att jag smsade med sadoc. Hon berättade massor om sin sparv, att den vaknat och så, men plötsligt kunde jag inte skriva längre för martin (KaptenKulturs lillebror) kom och sa något. Min familj var nämligen ihopslagen med Oscars, men vi bodde alla i mitt hus. Martin sa att han suttit i ett dammoln och att vi borde springa. Ingen trodde honom.

Jag gick ut efter ett tag, och vad såg jag? Jo en gigantisk tornado sträckte sig över hela himlen i norr, diagonalt. Den var borta vid vätterviksbadet ungefär en kilometer bort från mig, men det sista huset på vår gata blev lite påverkad av den.
Jag går in och skriker att vi faktiskt måste fly, och bums är alla borta. Alla förutom jag och mamma. Mamma står i mitt rum och har börjat rensa i garderober för att få tag på det allra mest nödvändiga. Hon håller upp en stor blekgrön klänning och lägger sedan ned den igen efter att ha vikt ihop den. Jag går omkring i mitt rum och tar upp saker, bland annat sadocs och mina mobiler som rent behändigt råkade ligga där på en smal hylla.

Så tog jag på mig min gigantiska svarta rock, drog på mig min systemkameraväska (med kameran i), plockade ned en halvmeter radda plastglas i ena rockfickan och satte ned en indisk porslinshand i den andra. Det var mitt favoritprydnadsföremål, och troligen en variant på statyn av en indisk gud som jag har. Den kunde inte stå på handleden, för då såg det jättekonstigt ut.

Men mamma rensade fortfarande, så jag gav henne en stor kram och sa att jag älskade henne innan jag gav mig iväg, för hon skulle helt säkert dö i tornadon. Hon hade tårar i ögonvrån.
Och jag sprang och sprang, ända till slutet av vår gata där jag träffar på pappa och några fler jag inte minns namnet på. Där står vi ett tag och diskuterar vart vi ska. Vi tittar bland annat på en skolbänk som står där ute vid vägen.
"Man ser här i början att det är lite smått bubbligt vid ytan, det är det första berusande tecknet på tornadon. Här är alltså bänken en aning glad.
Sedan nu här ser vi hur ytan blivit mer bubblig. Tornadons närhet börjar oroa bänken, och vi kan märka att oron var befogad, för här på slutet är allt väldigt trasigt och bubblorna har brustit." Säger någon, minns inte vem.

Och då kommer mamma. Tornadon har inte flyttat sig så mycket, förutom att den blev lite mindre ett tag för att sedan expandera och bli argsintare. Mamma har med sig massor fika, som vi måste omfördela för att kunna springa ordentligt.
Sedan börjar Amanda i min klass prata med oss. Hon har troligen stått där hela tiden, men inte blivit sedd av mig.
"Jag vet ett jättebra hus lite längre bort vi kan springa till"
Säger hon, och vi verkar lite tveksamma.
"Nej alltså, jag firar påsk på samma sätt som ni! Påskägg! Jag är inte farlig." Hon verkar sannfärdig, och har till och med ett godisägg hon visar upp, så vi går med på det förslaget.

Och då vaknar jag.