Jag var nere på stan för att kolla på ett par byxor när Linnégallerian fylldes av minicirkushästar med cirkusartiser på ryggarna. Alla hästar hade naturligtvis töntiga röda plymer och artisterna små korta übertighta dräkter. Jag fick en otroligt stark vilja att fly eftersom jag hatar hästar och trots att jag såg Eva på en av hästarna tog jag en omväg. Plötsligt ringde Lisa, hon sa "Du måste ringa mina föräldrar! De letar efter ett vandrarhem i Växjö som jag kan bo i medan jag hälsar på dig". Jag sa till henne att hon kunde vara lugn, för det fanns inga hotell i Växjö. Men jag ringde ändå hennes föräldrar och övertygande de om att Lisa fick bo hemma hos mig. "Innan dess vill vi träffa dig" svarade de och jag åkte upp till Trångsund för att träffa hennes föräldrar.

Lisas familj bodde i ett berg och vägen till deras hem var smal och hade en lutning på cirka åttio grader. Lisa möter upp mig vid bergets fot och berättar att hon ramlade ner från toppen, därför sitter hon nu i rullstol. Vi börjar gå upp för den smala vägen (Lisas rullstol var för stor för vägen så ena hjulet var lite utanför) och när lutningen blir som värst ber Lisa mig putta på. Det är jävligt tungt och jobbigt och jag slinter och glider ner för backen några gånger, men tillsist är vi nästan framme. Då råkar Lisa luta sig för mycket åt kanten och rullstolen tippar, i ren panik griper hon tag i en taggtråd hennes föräldrar satt upp utifall hon skulle hålla på att ramla och jag tar tag i ena hjulet för att tippa henne rätt. Det går bra, Lisa klarar sig men får ett stort äckligt sår i handen. Därför tar hon på sig tjocka vantar ifall hon skulle tippa en gång till. Jag tycker de borde byta ut taggtråden till ett trapphandtag som sitter fast ordentligt.

Väl uppe möter jag Lisas föräldrar, de sitter halvnakna med suspekt kroppsmålning och målar på grottväggarna. De har typiska hippiefrisyrer och är helt klart pårökta för de vill ha Lisas blod från handen hon gjort illa. Sen tittar de glatt på mig, hälsar mig välkommen och ger mig en stor, tjock nål kopplad till en påse. De vill att jag ger dem en påse fylld med blod som de kan måla sina tavlor med och när jag vägrar säger de: "Men det är ungefär som på blodgivningen" och hennes pappa säger "vänta ska jag hämta något". Han hoppar iväg som en apa och rotar lite bland några skabbiga filtar, innan han ger mig något som säkert gjort dem så pårökta. Jag tar emot den och blir utfrågad om vad jag tyckte om Evas minibaijskirer och om jag vill gå och titta på dem. Eftersom det var värre att våra hos de blodgalna föräldrarna går Lisa och jag ner på stan för att titta på de stackars hästarna.