Jag gick på vägen bort från den lilla staden, det var snö, det var slask, det var grått. Gråa kala träd kantade vägen och plötsligt bestämde jag mig för att gå in bland träden. Jag klättrar uppför en liten kulle, sen går jag plötsligt på en stig. Jag ser den enorma björken framför mig, jag försöker förstå hur stor den är men det går inte, den är för stor. Alla björkarna är lika stora, de är skogens svart-vita pelare som håller uppe taket av löv. På marknivå växer deras enorma rötter ihop, som en stor mur av trä, bark och mossa. De står på rad framför mig och jag klättrar upp på trä-muren. Väl uppe ser jag gården på andra sidan, och inhägnaden. Stora, disiga får-djur springer runt. Jag ser honorna i inhägnaden närmast och hanarna i inhägnaden till vänster. Det är stora staket av metall, han-djuren flyger lätt fram och stångar tillsammans grinden mot honorna, mot mig. Jag vet att det är min närvaro som gör dem otrygga, jag är främmande här. Om och om igen springer de i en cirkel och stångar gallret så det skakar. Honorna tassar oroligt runt och bräker försiktigt. Jag fortsätter gå, går förbi.
Snön lyser, himlen antar färgen av en djupblå ädelsten och solen och månarna glider långsamt emot varandra, det är så vackert, så vackert. Ett litet moln glider underifrån och blockerar tillfälligt ljuset, det gör ingenting, jag vet att det strax kommer tillbaka.
En man och en kvinna kommer ut ur huset framför mig, jag vet att det är mina vänner och att de är de jag kommer att gå till. Hon tittar på mig med stora lite smått förvirrade och nervösa ögon, som om jag satt henne i en lite obekväm situation, mannen ler varmt mot mig. Han har skägg.