Jag joggade fram i maklig takt längs med en liten stig i en nygrön vårskog. Alla skogens vårdofter lindade sig runt min själ som en sidensjal; lugnet som spreds i mig var lika stort som en ocean. Varje andetag fyllde mig med ny energi och vår, vår vår vår, äntligen vår, äntligen lite värme.

Av en ren impuls tog jag av mig min vita t-tröja och knöt den runt huvudet och jag var noga med att täcka ögonen ordentlig så att jag inte såg någonting. Jag fortsatte att jogga i blindo. Mina bara fötter mot jorden, steg för steg. Andetagen höll mig lugn, dofterna höjde min själ till himlen.
Hela tiden fortsatte jag framåt längs med stigen, först osäkert, sen plötsligt öppnades alla mina sinnen, jag hörde alla fåglarnas kvittrande, den lätta brisen som drog fram mellan grenarna, trädknopparnas, jordens, gräset, alltings distinkta doft fick en form i mitt sinne och jag kände alla skogens rörelser genom mina fötter när jag satte ner dem i marken.

Ett djupt andetag och ett stort leende, med huvudet lite på sne, helt uppslukad av upplevelsen av att känna hela skogen, höra hela skogen, känna doften av hela skogen... se hela skogen med mina förbundna ögon.
Allt kändes väldigt grönt.

Så plötsligt hörde jag några andra människor. Jag tappade balansen lite, snubblar till och stapplar ett par steg. "Vad ska de tro om mig när jag springer runt med en tröja runt huvudet!?" Jag blev mycket varm, tankarna började rusa igenom huvudet igen och händerna flög reflexmässigt upp mot tröjan för att ta bort den. Så hejdade jag mig i sista stund. "De får tänka vad de vill."

Jag fortsatte att försiktigt springa, nu var jag på ett litet öppet fält. Det var svårare att koncentrera sig nu och jag trevade mig fram lite mer. Jag hörde fortfarande folk och de oroade mig lite.
Så sprang jag över fältet, fram till stängslet och grinden, tog av mig tröjan och log.
Andades.
Gick ut genom grinden och sprang vidare genom den grön-gröna skogen.
Så här ska jag alltid göra när jag är ute och springer, tänkte jag.